Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst biografin och berättelsen om Jonas Andersson, småfifflaren från Kungälv som bestämmer sig för att göra ett slut på alla skulder och återbetalningar. För det krävs pengar. Och fula affärer. Han bestämmer sig för att göra sitt livs ”kupp” och smuggla knark från Bolivia till Sverige. Det går inget vidare. Han åker fast och sätts i det laglösa fängelset San Pedro. Glöm alla associationer du får till fängelser. San Pedro liknar ingenting annat. Vissa intagna bor och lever i lyx. Andra torteras till döds. Allt inför blida och lättköpta vakter. För Jonas Andersson går det ändå bra. Med sitt blonda hår och sin väldiga kropp och blir han snabbt väl respekterad i fängelset. Han träffar sitt livs (?) kärlek, får barn och lyckas efter många års slit med advokater och ett slumpartat rättssystem få sin dom förkortad och slutligen lämna fängelset och Bolivia.

Berättelsen är onekligen en bra ”story”. En sannsaga som lika gärna skulle kunna varit en rent påhittad historia. Så bra är den. Jonas Anderssons berättelse fångades upp av journalisten Marcus Lutterman och blev till boken ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. En sann historia i en litterär förpackning således. Även om historien är skriven i romanform förhåller sig Lutterman till det journalistiska tänket på ett balanserat sätt. Boken är naturligtvis dramaturgiskt ”rätt” uppbyggd för att fånga läsaren. Men jag får aldrig känslan av att Lutterman hittar på för att återge en bättre historia än Anderssons sanna livshistoria. Han skriver visserligen otroligt initierat för att beskriva händelser utifrån andrahandsuppgifter men med tanke på den gedigna research som ligger bakom har jag ingen anledning till att ifrågasätta sanningshalten. Lutterman har varit och besökt Andersson i fängelset, genomfört intervjuer med närmare 30 personer i hans närhet och läst på om Bolivia i allmänhet och fängelset San Pedro i synnerhet. Faktaredovisningen i slutet av boken tillför kanske inte boken mer läsvärde men ökar helt klart trovärdigheten för det man just har läst.

Det finns flera fördelar med att återge en historia på ett ”New-journalism”-manér. Det ökar läsvärdet och kan göra allmännyttig information känd för en bredare massa. Hade Lutterman staplat upp en ren faktaredogörelse om tillståndet i Bolivia och landets fängelser utan att följa människorna bakom gallren hade åtminstone inte jag blivit berörd – och därför inte läst. Därmed hade jag gått miste om samhällsorienterade kunskaper om landet Bolivia, som jag faktiskt får ”på köpet” i boken. Så länge man respekterar fakta och följer det journalistiska grundkravet om sanning har jag inga invändningar mot det här sättet att skriva.

Hur journalisten lägger fram ett ”sant” material är av mindre betydelse. Så länge det är just sant.