Blogginlägg E: Elements of journalism

Vad är egentligen journalistik? Nya medieformer har helt klart spelat en viktig roll och ändrat villkoren för det som tidigare var att betrakta som journalistik. När Kovach och Rosentiel tillsammans med sina kollegor ritade upp sina ledord för journalistiken 1999 var medieklimatet ett helt annat. Journalisters arbetsmetoder likaså. Papperstidningen var fortfarande den dominerande och det som hände igår – rapporterades det om i morgon. Idag är gårdagens händelser ”old news” för många redan när tidningen dimper ner i brevlådan morgonen efter. Nyhetstörstande läsare vill hela tiden uppdateras om nuläget innan det är försent. Idag fyller som bekant nättidningen en viktig funktion i sammanhanget. Det största problemet för journalister är dock inte att hitta nyheter – snarare att sovra bland det outsinliga informationsflödet. Det är intressant att se till hur medierna idag, dryga tio år senare, hanterar journalistikens krav på källkritik. I ”Elements of Journalsim” lägger författarna fram en slutlig definition över vad som skiljer journalistiken från andra ”texter”:

”In the end, the discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction, or art”.

På senare år har de sociala medierna sett dagens ljus – och på sätt tagit samhället med storm. Alla har facebook. Många har bloggar. Några twittrar. Det påverkar även journalistiken. Vällästa bloggar (kanske inte den här) har blivit alternativa opinionsbildare till den traditionella nyhetsförmedlingen. Det är i många stycken positivt. Alla kan uttrycka sin åsikt på ett annat sätt än tidigare och makteliter har svårare att sopa saker under mattan. När det gäller källkritiska aspekter finns det dock en del diskutabla effekter av de sociala medierna och i samspelet med de traditionella medierna.

För några dagar sedan uppdagades det som i hockeysverige redan har kallats för ”Gorengate”. En supporterförening till Färjestad BK publicerade på sin hemsida ett utdrag ur en diskussion mellan Färjestadspelaren Lee Goren och en supporter som förts på Facebook. Se här: http://www.carlstadsfinestcrew.se/lee-goren/ Inga vackra ord direkt. Jag ifrågasätter inte nyhetsvärdet, däremot är det ett lysande exempel på hur sociala medier blivit en viktig informationskälla – för medborgare och även för journalister.

Men oavsett vad som är sant och vad som har sagts är det intressant hur traditionella medierna ”sväljer” denna nyhet. Som mycket väl kan vara helt sann – men likafullt kan ha retuscherats för att sätta dit en underpresterande elitidrottsman. Det tog ett par dagar. Sedan var nyheten om Gorens salva på facebook förstesidestoff hos kvällstidningarna.

Hade nyheten om Gorens mindre begåvade facebookkonversation nått nyhetsplats om journalistiken uppfyllt Kovach och Rosentiels krav på ”verification”? Kanske inte. Arbetsmetoder är förändrade – men förändras journalistikens uppdrag av samtidens medieklimat?

Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Kampanjjournalistik har en förmåga att engagera. Mediernas makt i samhället är stark och när ledande tidningar i samhället tar ställning måste väl det om något vara ett tecken på att vi som duktiga medborgare ska ”ställa” upp och tycka på ett visst sätt. Om medierna som SKA vara objektiva tar ställning måste det väl ändå innebära att det aktuella fallet och kampanjen är ett glasklart fall. Ett rop på hjälp. Ett rop på samhälleligt engagemang. Varför ska jag då tveka att tycka i linje med tidningens kampanj?

Kampanjjournalistiken behöver inte vara dålig. Dawit Isaak-kampanjen som enat en hel yrkeskår tycker jag framhäver kampanjjournalistikens goda sidor. Här har medierna lyft fram en viktig samhällsfråga som bör angå alla i ett demokratiskt samhälle. Dessutom är press- och yttrandefriheten ett måste för en fungerande journalistik. Vilka är då bättre att ta ställning i ett sådant fall än just medierna? Deras sak och kamp för Dawit Isaak är vår angelägenhet. Motiven är klara och rätta. Kampanjen visar också hur man kan mobilsera folket för en god sak utan att ha ett uppenbart syfte att tjäna pengar. Folket uppmanas helt enkelt att utnyttja press- och yttrandefriheten i Dawit Isaaks ”ära” och på så sätt agera som påtryckare mot att få Isaak frigiven. En ärlig kampanj på många sätt.

Annars tycker jag det är viktigt att tänka över både en, två och kanske tre gånger innan man tar mediernas parti i kampanjer drivna av dem själva. Vilka syften har kampanjen – egentligen?
Aftonbladets kampanj ”Älska fotboll” som inleddes 2005 mot våldet inom fotbollen var väl motiverat på flera sätt. Flera allsvenska fotbollsmatcher hade fått avbrytas på kort tid p.g.a. publikens apliknande beteende. Sportbladet kläcker då den fullt vettiga idén om en kampanj mot fotbollsvåldet. Helt rätt och riktigt så långt. I det här fallet var dock kampanjtekniken i min mening inte lika väl motiverad. Läsarna skulle visa sitt ställningstagande och engagemang genom att beställa armband. Armbanden hade den i sammanhanget passande färgen rosa. Som av en händelse har Aftonbladet en rosa bilaga som innehåller just sportnyheter. I det här fallet tycker jag Aftonbladet utnyttjade folkets engagemang i en viktig fråga för egna säljande syften. Tusentals mänskliga reklamplatser smyckades med rosa handledsband.

Folket ställde upp. Men för vem? För en huliganfri fotboll – eller för en girig kvällsblaska?

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst biografin och berättelsen om Jonas Andersson, småfifflaren från Kungälv som bestämmer sig för att göra ett slut på alla skulder och återbetalningar. För det krävs pengar. Och fula affärer. Han bestämmer sig för att göra sitt livs ”kupp” och smuggla knark från Bolivia till Sverige. Det går inget vidare. Han åker fast och sätts i det laglösa fängelset San Pedro. Glöm alla associationer du får till fängelser. San Pedro liknar ingenting annat. Vissa intagna bor och lever i lyx. Andra torteras till döds. Allt inför blida och lättköpta vakter. För Jonas Andersson går det ändå bra. Med sitt blonda hår och sin väldiga kropp och blir han snabbt väl respekterad i fängelset. Han träffar sitt livs (?) kärlek, får barn och lyckas efter många års slit med advokater och ett slumpartat rättssystem få sin dom förkortad och slutligen lämna fängelset och Bolivia.

Berättelsen är onekligen en bra ”story”. En sannsaga som lika gärna skulle kunna varit en rent påhittad historia. Så bra är den. Jonas Anderssons berättelse fångades upp av journalisten Marcus Lutterman och blev till boken ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. En sann historia i en litterär förpackning således. Även om historien är skriven i romanform förhåller sig Lutterman till det journalistiska tänket på ett balanserat sätt. Boken är naturligtvis dramaturgiskt ”rätt” uppbyggd för att fånga läsaren. Men jag får aldrig känslan av att Lutterman hittar på för att återge en bättre historia än Anderssons sanna livshistoria. Han skriver visserligen otroligt initierat för att beskriva händelser utifrån andrahandsuppgifter men med tanke på den gedigna research som ligger bakom har jag ingen anledning till att ifrågasätta sanningshalten. Lutterman har varit och besökt Andersson i fängelset, genomfört intervjuer med närmare 30 personer i hans närhet och läst på om Bolivia i allmänhet och fängelset San Pedro i synnerhet. Faktaredovisningen i slutet av boken tillför kanske inte boken mer läsvärde men ökar helt klart trovärdigheten för det man just har läst.

Det finns flera fördelar med att återge en historia på ett ”New-journalism”-manér. Det ökar läsvärdet och kan göra allmännyttig information känd för en bredare massa. Hade Lutterman staplat upp en ren faktaredogörelse om tillståndet i Bolivia och landets fängelser utan att följa människorna bakom gallren hade åtminstone inte jag blivit berörd – och därför inte läst. Därmed hade jag gått miste om samhällsorienterade kunskaper om landet Bolivia, som jag faktiskt får ”på köpet” i boken. Så länge man respekterar fakta och följer det journalistiska grundkravet om sanning har jag inga invändningar mot det här sättet att skriva.

Hur journalisten lägger fram ett ”sant” material är av mindre betydelse. Så länge det är just sant.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Namn- och bildpubliceringar är svåra avvägningar för tidningarnas redaktioner att göra. Medierna ska fungera som någon slags ”tredje statsmakt” – så långt är vi nog alla beredda att hålla med helt och fullt. Men till vilken gräns ska egentligen medierna blanda sig i polisens utredningar och i vilket skede är det egentligen okej att ta steget fullt ut och peka ut människor som förbrytare på ett eller annat sätt?

Jag tycker att radioprogrammet i P1 belyser samtidens allt svårare dilemma kring den nya offentligheten och namn- och bildpubliceringar i media. På Internet, idag, har det utvecklats en ny slags offentlighet – ofta beskriven som ”bloggosfären”. Till största del måste detta anses som någonting riktigt, riktigt bra och en utveckling som måste anses främja demokratin. Alla (med dator internetuppkoppling och viss datorvana) har möjlighet att driva debatt och uttala sig om ditten och datten utan att traditionella ”gatekeepers” som redaktörer och ansvarig utgivare lägger sig och sållar bort. Så långt är det ju hur bra som helst.

När det kommer till namn- och bildpubliceringar och andra etiska ställningstaganden som ”vanlig” media gör (oftast) noggranna avvägningar kring kan dock bloggare köra på lite hur som helst utan att egentligen behöva ansvara för konsekvenserna (naturligtvis finns undantag). Det tror jag precis som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin beskrev i programmet bidrar till en utveckling där ”vanliga” medier blir allt snabbare med att gå ut tveksamma namn- och bildpubliceringar eftersom offentligheten (bloggare och även diskussionsforum m.m.) redan gått ut med ”de känsliga uppgifterna”. Alla vet redan om det, så varför vänta? Jag kan till viss del hålla med om ett sådant hypotetiskt resonemang, men jag anser ändå att medier, som exempelvis Aftonbladet, med sådant otroligt stort genomslag måste tänka igenom sina publiceringar ett varv till.

För utan medier som noga överlägger etiska och moralrelaterade frågor som exempelvis namn- och bildpubliceringar finns ingen tredje statsmakt. Kvar blir spekulationer och gissningar som fördömer utan att domaren har dömt.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

"Brott och straff" är en roman av Fjodor Dostojevskij. Men det är inte bara en rysk romanklassiker som tar upp detta ämne. I medierna är brott, kriminalitet och straff någonting som tar upp spaltmeter efter spaltmeter. Mediernas roll som "den tredje statsmakten" är väl beskrivet. Hur medierna sköter sig som kriminalare och brottsutredare kan kanske diskuteras. Ibland kan det vara till Polisens hjälp att medierna tar upp och lyfter fram en utredning som kanske annars hamnat ihoptrasslad i en lat polismans papperskorg. Ibland - med dagens snabba publiceringar kan det dock bli fel. När är det egentligen okej att en tidningsredaktion går ut med namn, bild och ett helt privatliv för hela svenska folket? Känslig avvägning naturligtvis. De senaste dagarna har vi kunnat följa ödet med den försvunna "32-åriga falukvinnan" i DN, http://www.dn.se/nyheter/sverige/kropp-funnen-sambon-till-saknad-32-aring-anhallen-1.956112 och/eller samtidigt läst om "Fallet Linda-Chen" i Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5827196.ab

Samma ursprungliga nyhet har blandats om i redaktionens lilla tombola och kommit ut med två helt olika vinklingar och beskrivningar av samma nyhet. I en kvällstidning som Aftonbladet kan man få reda på egentligen allt som är värt att veta (och kanske lite till) om den misstänkte 34-årige sambon som visst heter Mats Alm. Bilder på både honom och den nu döda Linda Chen finns med lite överallt. På några dagar har Aftonbladets nyhetssajt på nätet, aftonbladet.se, publicerat närmare 15 artiklar i ämnet. En följetong av detaljer. Man kan bland annat läsa om Mats Alms tidigare förhållanden och intervjuer med både brodern och ex-frun. Allt i Mats Alms liv är av intresse för redaktionen – och för läsarna – eller?

DN.se har under samma tid publicerat i sammanhanget blygsamma fem artiklar i ämnet. Källor och information i artiklarna kommer från åklagare och Polis. Saklighet framför allt – är det vad läsarna vill ha?

Svaret kanske är både och. Aftonbladets detaljer och ”chock-rubriker” och DN:s trovärdighet är kanske en bra kombination. Att Gatekeepers, som redaktörer och ansvarig utgivare, arbetar på olika sätt på Aftonbladet respektive DN står helt klart. Vad som är rätt och fel har inget givet svar. När det gäller ”försvinnandet av den 32-åriga falukvinnan” eller ”Linda Chen-fallet” är jag dock lite tveksam till Aftonbladets sätt att publicera en misstänkt med namn och bild – så länge som fallet utreds. Dömd är en sak – misstänkt en helt annan.

Brott och straff är inte det enda kvällstidningarna fascineras av. Kändisar är ofta ett ämne som får mycket utrymme. Media idag hjälper också snällt till att skapa kändisar genom dokusåpor och talangtävlingar m.m. Jag tror inte att många svenskar visste vem Anna Anka var fram till i förra veckan. Nu är hon en kändis. Inte bara tack vare – men med en hjälpande hand av TV3:s nya serie ”Svenska Hollywoodfruar”. Hennes leverne spred sig som en löpeld till nyhetsredaktionerna och skapade nyheter på ett sätt som förmodligen inte ens programskaparna vågat hoppas på. Att Anna Anka är en ”vanlig” svenska som tagit sig hela vägen till ett liv i fabulösa Hollywood är i sig en saga som gjord för nyhetstörstande redaktioner. Anna går nog på nått outgrundligt vis att relatera till trots att hon nog inte har mycket gemensamt med merparten av svenska folket, hon är svenska – precis som du och jag.