Blogginlägg B: Etik i medierna

Namn- och bildpubliceringar är svåra avvägningar för tidningarnas redaktioner att göra. Medierna ska fungera som någon slags ”tredje statsmakt” – så långt är vi nog alla beredda att hålla med helt och fullt. Men till vilken gräns ska egentligen medierna blanda sig i polisens utredningar och i vilket skede är det egentligen okej att ta steget fullt ut och peka ut människor som förbrytare på ett eller annat sätt?

Jag tycker att radioprogrammet i P1 belyser samtidens allt svårare dilemma kring den nya offentligheten och namn- och bildpubliceringar i media. På Internet, idag, har det utvecklats en ny slags offentlighet – ofta beskriven som ”bloggosfären”. Till största del måste detta anses som någonting riktigt, riktigt bra och en utveckling som måste anses främja demokratin. Alla (med dator internetuppkoppling och viss datorvana) har möjlighet att driva debatt och uttala sig om ditten och datten utan att traditionella ”gatekeepers” som redaktörer och ansvarig utgivare lägger sig och sållar bort. Så långt är det ju hur bra som helst.

När det kommer till namn- och bildpubliceringar och andra etiska ställningstaganden som ”vanlig” media gör (oftast) noggranna avvägningar kring kan dock bloggare köra på lite hur som helst utan att egentligen behöva ansvara för konsekvenserna (naturligtvis finns undantag). Det tror jag precis som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin beskrev i programmet bidrar till en utveckling där ”vanliga” medier blir allt snabbare med att gå ut tveksamma namn- och bildpubliceringar eftersom offentligheten (bloggare och även diskussionsforum m.m.) redan gått ut med ”de känsliga uppgifterna”. Alla vet redan om det, så varför vänta? Jag kan till viss del hålla med om ett sådant hypotetiskt resonemang, men jag anser ändå att medier, som exempelvis Aftonbladet, med sådant otroligt stort genomslag måste tänka igenom sina publiceringar ett varv till.

För utan medier som noga överlägger etiska och moralrelaterade frågor som exempelvis namn- och bildpubliceringar finns ingen tredje statsmakt. Kvar blir spekulationer och gissningar som fördömer utan att domaren har dömt.