Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Kampanjjournalistik har en förmåga att engagera. Mediernas makt i samhället är stark och när ledande tidningar i samhället tar ställning måste väl det om något vara ett tecken på att vi som duktiga medborgare ska ”ställa” upp och tycka på ett visst sätt. Om medierna som SKA vara objektiva tar ställning måste det väl ändå innebära att det aktuella fallet och kampanjen är ett glasklart fall. Ett rop på hjälp. Ett rop på samhälleligt engagemang. Varför ska jag då tveka att tycka i linje med tidningens kampanj?

Kampanjjournalistiken behöver inte vara dålig. Dawit Isaak-kampanjen som enat en hel yrkeskår tycker jag framhäver kampanjjournalistikens goda sidor. Här har medierna lyft fram en viktig samhällsfråga som bör angå alla i ett demokratiskt samhälle. Dessutom är press- och yttrandefriheten ett måste för en fungerande journalistik. Vilka är då bättre att ta ställning i ett sådant fall än just medierna? Deras sak och kamp för Dawit Isaak är vår angelägenhet. Motiven är klara och rätta. Kampanjen visar också hur man kan mobilsera folket för en god sak utan att ha ett uppenbart syfte att tjäna pengar. Folket uppmanas helt enkelt att utnyttja press- och yttrandefriheten i Dawit Isaaks ”ära” och på så sätt agera som påtryckare mot att få Isaak frigiven. En ärlig kampanj på många sätt.

Annars tycker jag det är viktigt att tänka över både en, två och kanske tre gånger innan man tar mediernas parti i kampanjer drivna av dem själva. Vilka syften har kampanjen – egentligen?
Aftonbladets kampanj ”Älska fotboll” som inleddes 2005 mot våldet inom fotbollen var väl motiverat på flera sätt. Flera allsvenska fotbollsmatcher hade fått avbrytas på kort tid p.g.a. publikens apliknande beteende. Sportbladet kläcker då den fullt vettiga idén om en kampanj mot fotbollsvåldet. Helt rätt och riktigt så långt. I det här fallet var dock kampanjtekniken i min mening inte lika väl motiverad. Läsarna skulle visa sitt ställningstagande och engagemang genom att beställa armband. Armbanden hade den i sammanhanget passande färgen rosa. Som av en händelse har Aftonbladet en rosa bilaga som innehåller just sportnyheter. I det här fallet tycker jag Aftonbladet utnyttjade folkets engagemang i en viktig fråga för egna säljande syften. Tusentals mänskliga reklamplatser smyckades med rosa handledsband.

Folket ställde upp. Men för vem? För en huliganfri fotboll – eller för en girig kvällsblaska?